Har nu varit hemma i ca 60 minuter. Det har varit en lyckad dag med ett antal framträdanden därav det sista var i underbara Fläckebo k:a. Vi var ute i väldigt god tid, men efter en lång väntan så gick vi mot ett lyckat uppträdande. Mycket ljus och det var hög julstämning – så det här var lugnt det bästa framträdande hittills och kommer säkert vara veckans också. Fast jag tror kröningen kommer att slå allt!
Jag har inte jaft världens tur på vägarna idag så jag var glad att jag var ensam i bilen. På vägen ut mot Fläckebo så höll jag på att frontalkrocka med en buss som genade i en rätt skarp kurva där det också var uppförsbacke, både för honom och mig. Och pga att han genade så var han över på min sida. Reflexen blev att jag tvärbromsade för hade jag gått ut på sidan hade jag med all säkerhet kört in ett träd. Jag hade inga bakom mig som tur va heller. Kan också tillägga att HAN tutade på mig! Så efter den där lilla incidenten så körde jag in på en liten väg som fanns precis där bara för att komma av från den stora vägen för att hämta andan lite. Det lockade att dra upp mobilen och be älskling komma eller bara för att prata för jag hade panik – men efter tio minuters andning och lite vatten så kände jag mig ok och fortsatte mot Fläckebo.
Efter lucian så åkte jag hem tillsammans med Anders m. föräldrar och storasyster. Blev lite adventsfika innan det blev till att däcka på sängen i några timmar. Där låg vi bara och pratade, myste och tog det lugnt. Precis vad jag behövde. Underbara människa!! Efter lite te och smörgås så var klockan nio och jag bestämde mig för att försöka ta mig hemåt. Svårt att säga hejdå ikväll, fast det var nog mest att jag inte riktigt hade lust att sätta mig i bilen igen. Var fortfarande lite skakis!
Och inte blev det bättre…
På vägen hem från Anders så höll det på att gå lika illa igen. Precis när jag hade kommit ute på stora vägen och hade fått upp hastigheten så fick ett förbaskat rådjur lust att hoppa upp precis framför min bil vilket innebar att jag tvärbromsa. Hade det varit det minsta halt så vet jag inte om jag hade suttit här just nu…
Usch! Än en gång hade jag lust att ringa A – vilket jag gjorde. Men självklart fanns det ingen täckning, då föll tårarana – så det var bara att ta ett djupt andetag och köra vidare mot Sala och mamma.
Jag och min älskade pojkvän.
Visst e mannen min stilig?
Min egen prins.
Han som alltid får mig att le. Att vara i hans varma trygga famn får mig att
känna mig som en prinsessa och omvärlden försvinner och det känns som
om inget ont någonsin skulle kunna hända mig.
En enkel kyss på pannan gör mig knäsvag.
När jag faller så vet jag att hans hand snart kommer att finnas där för att hjälpa mig upp.