september 27th, 2009
Jag har insett många saker under helgen som gått under Skapa 2009. En av dessa är:
- Hur mycket mina vänner betyder för mig, yngre som äldre. Jag har insett att jag behöver verkligen er och jag skulle inte klara min tuffa vardag utan er. Jag tror att det är mycket tack vare er som jag faktiskt lyckats klarade vårterminen 09 så att jag får ta studenten i vår. Och det betyder verkligen guld för mig. Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma er och vad ni betytt för mig. Jag är en lycklig lottad människa.
och
bland dessa underbara människor, mina vänner, så har jag funnit kärlek - min underbara Anders. Under den här helgen har jag fått vara honom nära väldigt mycket.. Och det har varit så otroligt mysigt att veta att hans varma famn inte har varit långt borta. Jag har nog aldrig känt mig så trygg och omtyckt som jag gjorde i fredags och lördags.
I går kväll satt jag bredvid Anders under mötet och det var vid något tillfälle som jag verkligen tappade greppet om vad vår engelska vän J stod och talade om så jag började tänka på annat. Just då satt A och höll om mig på det där trygga och kärleksfulla sättet som jag tror bara en pojkvän kan. Och jag började tänka på allt som står här nedan:
- Vi har varit tillsammans i två månader nästa söndag.
Snacka om att tiden har gått så himla fort. Den har verkligen bara flugit iväg (Men det betyder väl att vi helt enkelt har haft det bra tillsammans
Och vad har hänt under dessa två månader? Hjälp.
Jag kan ju börja med att säga att när jag och mina vänner var hemma hos Anders på hans student (för snart fyra månader sedan!!!) så kunde jag inte gissa att två månader senare skulle det vara han och jag ♥ Det fanns liksom bara i fantasin, i drömmarna. Det var faktiskt knappt att jag ens vågade drömma om det *tår i ögat nu*
Jag satt och tänkte också på hur allt fortskred. Sms:et efter kvällen hos Karin. Film. Timmarna på Täljstenen. Hembygdsfesten (!) ute i Fläckebo. Bio. Grillmys efter E & V’s bröllop. Och slutligen 4 Augusti.
Dessa är verkligen nyckelord för mig. De tillfällena som ledde oss dit där vi är idag. Just ovanstående kommer jag ihåg så otroligt väl. Det är gott att sitta och minnas.
Det var massvis med tankar som flög förbi i revy när jag satt på mötet, men jag tänker inte skriva ner alla.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om den där underbara människan. Han är verkligen den bästa. Jag har aldrig känt mig så omtyckt och trygg. Det är en fantastisk känsla.
I stort sett varje dag efter skolan så är jag riktigt trött och allmänt nere. Men de dagar han kommer, då kommer han verligen som den där vackre riddaren med skinande rustning och sin ståtlige vita häst – i detta fall en blå ford och tänk bort rustningen (han är lika underbar iaf!) - och räddar min dag. Bara hans närvaro gör allt så mycket bättre – hur underbart är inte det? Och oftast så lever jag på de timmar han är här i flera dagar. Och det som verkligen brukar kunna uppmuntra mig ordentligt är vissa gånger han skriver något fint på sin status på facebook. Att få logga in där och se något sånt är så otroligt värdefullt. Man blir glad och varm och överraskad. Och att det är fler som kan se det jag ser gör att man känner sig så speciell.
Jag tycker om honom mer och mer för varje dag som går och ännu mer för varje gång vi träffas och hur underbart är inte det att den där underbara känslan blir starkare och starkare. Jag har så svårt att skriva ner känslor – att försöka beskriva dem, men jag tror ni förstår så jag behöver inte försöka så mycket mer.


