Jag är väldigt kramig av mig nu förtiden(jag har blivit ännu mera kramig sedan jag och A blev tillsammans) och det minskade ju inte direkt när han kommer hit och kramar om en gång på gång =D

Tvärtom det ökar ju och det jobbiga är ju att det krambegäret ökar ännu mer när han måste gå och man måste släppa taget om honom så då följer man med honom ner till gatan bara för att få vara med honom ända in i det sista, få ut så mycket som möjligt.
Och sedan när man går upp till lägenheten helt själv igen… Då blir krambegäret riktigt stort, så då griper man tag i närmsta kudden eller kuddarna och goar ner sig i sängen - slår på tv:n och hittar något som duger att titta på en stund och sedan väntar man att det ska gå över. Oftast så går det över (iaf det ”värsta” ;)  efter en kort stund, det är bara de första minuterna som blir så fruktansvärt tomma.
Oftast, läs alltid, så blir jag riktigt glad och börjar längta som en tok tills nästa gång jag får krama den underbara människan igen, tills jag får vara honom nära.

Åh, hur underbar får en människa egentligen bli? ♥

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu